Vaasan Vedet - Vasa och dess Vatten Vesihuoltoa ympäristön ja yhteiskunnan ehdoilla 1800-luvulta tulevaisuuteen Vattenförsörjning på miljöns och samhällets

Abstract

Petri Juutin ja Tapio Katkon kirjassa "Vaasan Vedet - Vesihuoltoa ympäristön ja yhteiskunnan ehdoilla 1800-luvulta tulevaisuuteen" käsitellään Vaasan kaupungin vesihuollon historiaa aina kaupungin synnystä 2000-luvulle asti.

Vaasassa tehtiin maamme ensimmäiset kattavat pohjavesivarojen kartoitukset ja maastotutkimukset jo 1800-luvun viimeisinä vuosina. Kansainvälisten ja kotimaisten asiantuntijoiden avustuksella rakennettiin koelaitos tekopohjaveden valmistamiseksi vuonna 1901 myös ensimmäisenä Suomessa. Samassa yhteydessä testattiin raudan poistoa.

Vuosisadan ensimmäisellä vuosikymmenellä käytiin Vaasasta käsin perehtymässä Euroopan parhaimpiin ja tunnetuimpiin vesihuollon ratkaisuihin ja käytiin aktiivista kansainvälistä kirjeenvaihtoa huippuammattilaisten kanssa. Myös kotimaisia asiantuntijoita ja heidän kokemustaan hyödynnettiin. Vaikka yhteistyötä tehtiin jo varhaisesta vesilaitoksen suunnitteluvaiheesta alkaen erityisesti ruotsalaisten ja saksalaisten kanssa, valittiin kotimainen alansa huippumies rakennuttamaan laitosta ja johtamaan sen toteutusta. Hankkeen vetäjä, insinööri Kaarlo Tavast oli ennen Vaasaan tuloaan hankkinut vastaavaa kokemusta mm. Viipurista ja Lahdesta. Koska Vaasan vesilaitos oli useilta osin ensimmäinen laatuaan Suomessa, ongelmia kohdattiin. Hyvien kansainvälisten ja kotimaisten verkostojensa sekä asiantuntemuksensa voimin Tavast voitti rakennusvaiheen joskus mahdottomilta tuntuneet vaikeudet. Valmistuessaan vuonna 1915 vesilaitos oli aikansa huippua. Haasteet eivät kuitenkaan tähän loppuneet.

Vaasan pohjavesiolot ovat haasteelliset ja varsinkin kuivat kesät ovat aiheuttaneet runsaasti ongelmia. Esimerkiksi vuonna 1940 oli vaikea vesipula. Kyrönjoen vettä saatiin Vaasaan ensimmäisen kerran tilannetta helpottamaan vuoden 1952 lopulla. Veden laatu ei ollut kuitenkaan parasta mahdollista. Koska vedenkulutus kasvoi jatkuvasti, oltiin tyytyväisiä siihen, että vettä riitti. Vasta öljykriisin jälkeen 1970-luvun alkupuolella vedenkulutuksen kasvu hiipui ja samalla ryhdyttiin kiinnittämään enemmän huomiota veden laatuun. Raakavesilähteenä Kyrönjoki oli tuolloin varsin huono: sinne laski puhdistamattomia tai huonosti puhdistettuja jätevesiä ja pelloilta huuhtoutui lietteitä tai muuta kuormitusta. Tilanne kääntyi paremmaksi Kyrönjoen osalta 1990-luvun alussa. Vesilaitoksella toteutettu hidassuodatusyksikkö ja raakaveden esisaostus 1990-luvun alussa sekä Pilvilammen valuma-alueen pintavesien rajaus paransivat oleellisesti raakaveden laatua. Myös tehostunut vesiensuojelu Kyrönjoella paransi tilannetta Vaasan kannalta. Käsitelty talousvesi on tämän jälkeen ollut täysin vertailukelpoista muiden Suomen vesilaitosten kanssa.

Vesi- ja viemäriverkosto laajentuivat voimakkaasti 1950- ja 60 ­luvuilla. Tuolloin käytettiin vielä pääosin betoniputkia viemäreissä ja mannesmanputkia vesijohdoissa. Vaasassa sijaitseva KWH-Pipen edeltäjä Wiik & Höglund alkoi valmistaa muoviputkia jo 1950-luvulla. Muoviputkiin alettiin vähitellen siirtyä 1960-luvulla maamme ensimmäisten kaupunkien joukossa varsin nopeasti, kun putkea oli läheltä ja helposti saatavilla. Ensimmäinen muoviputki tuli Vaasaan vuonna 1964 ja jo 1960- ja 70-luvun taitteessa kaikki tonttijohdot tehtiin muoviputkista. Esimerkiksi Helsingissä muoviputkiin siirryttiin vasta vuosikymmeniä myöhemmin 1980-luvulta alkaen. Yleisesti ottaen Suomi on muoviputkien käytössä aivan eturintamassa ja on monessa muussa asiassa nopeampaa Ruotsia huomattavasti edellä. Viime vuosikymmeninä on vähitellen lisääntynyt verkostojen saneeraus.

Vesijohtoverkkoon liittyvä alavesisäiliö, joka valmistui 1968, on ollut poikkeuksellinen ratkaisu Suomen oloissa. Muutama vuosi aiemmin oli tilattu arkkitehti Viljo Revelliltä suunnitelma uudesta, Palosaarelle kaavaillusta vesitornista. Lopulta siitä kuitenkin luovuttiin ja rakennettiin alavesisäiliö. Vanha Kirkkopuistikossa oleva upea 500 kuutiometrin vesitorni on kuitenkin edelleen käytössä.

Jätevedet olivat ongelma jo 1900-luvun alusta asti ja Onkilahti saastui pahoin. Ensimmäinen varsin vaatimaton kunnallinen puhdistamo valmistui Hietalahteen vuonna 1953 ja se oli käytössä aina vuoteen 1973 asti. Yksi suurimpia muutoksia laitoksen historiassa oli, kun Påttin keskuspuhdistamo aloitti toimintansa vuonna 1971. Tämän jälkeen jätevesiä ryhdyttiin johtamaan Påttin puhdistamolle asteittain samalla kun useat, Vaasassa käytössä olleet pienemmät puhdistamot jäivät pois käytöstä. Vaasa on ollut niin sanotusti nopea liikkeissään, varsinkin kun on pitänyt ottaa uutta tekniikkaa, tietämystä tai materiaaleja käyttöön. Muoviputkien ohella monia työmenetelmiä kuten viemäreiden tv-kuvauksia ja sujutuksia otettiin käyttöön ensimmäisten joukossa juuri Vaasassa. Teknisiä ratkaisuja on kehitetty yhdessä yritysten kanssa. Esimerkiksi paineilmahuuhtelu alkoi yksityisen yrityksen kalustolla, jonka jälkeen laitos hankki omaa vastaavaa kalustoa. Perinteisiä paloposteja korvaavista palovesiasemista Vaasassa tehtiin ensimmäisiä prototyyppejä, jotka varsin pian siirtyivät teolliseen, yritysvetoiseen valmistukseen. Alkuaikojen innovatiivisuus ja perusteellisiin ratkaisuihin pyrkiminen ei ole vuosien saatossa hävinnyt, vaan sitä on pidetty yllä organisaation kaikilla tasoilla.

I Petri Juuti och Tapio Katkos bok ”Vasa och dess Vatten - Vattenförsörjning på miljöns och samhällets villkor från 1800-talet in i framtiden” presenteras vattenförsörjningens historia i Vasa ända från stadens tillkomst till 2000-talet.

Redan under de sista åren under 1800-talet genomfördes i Vasa de första heltäckande kartläggningarna och terrängundersökningarna av grundvattenresurser i vårt land. Med hjälp av internationella och inhemska experter byggdes den första försöksanläggningen i Finland för tillverkning av konstgjort grundvatten år 1901. I sammanhanget utfördes också försök med järnfällning.

Under det nya seklets första årtionde bekantade sig aktörerna i Vasa med Europas främsta och mest kända vattenförsörjningsprojekt och man bedrev en aktiv brevväxling med de internationella toppspecialisterna. Också erfarenheten och expertisen hos de inhemska specialisterna utnyttjades. Även om planeringen av vattenverket redan från ett tidigt skede präglades av samarbete med svenska och tyska experter valdes en inhemsk toppkraft att genomföra och leda byggandet av anläggningen. Ledaren för projektet, ingenjör Tavast, hade innan han kom till Vasa skaffat sig motsvarande erfarenhet bl.a. i Viborg och Lahtis. Det första vattenverket i Vasa var i många hänseenden ett pionjärarbete i Finland vilket också innebar många problem på vägen. Tack vare sina goda internationella och inhemska nätverk samt sin sakkunskap kunde Tavast övervinna de många, nästan som oöverstigliga uppfattade hindren under byggnadstiden. När vattenverket färdigställdes år 1915 var det också ett av de allra modernaste. Utmaningarna slutade dock inte med detta. Grundvattenförhållandena i Vasa är utmanande och en mängd bekymmer har uppstått särskilt under torra vårar. T.ex. år 1940 var vattenbristen svår. Situationen kunde avhjälpas med vatten från Kyro älv först i slutet av år 1952. Kvaliteten på vattnet var dock inte det bästa. Eftersom vattenförbrukningen kontinuerligt växte var man dock nöjd så länge vattnet räckte till. Först efter oljekrisen i början av 1970-talet stagnerade vattenförbrukningen och man kunde fästa mera vikt vid vattnets kvalitet. Som råvattenkälla var Kyro älv vid denna tid undermålig: orenat och dåligt renat avloppsvatten avleddes till älven och slam och annan belastning sköljdes ned från åkrarna. I början av 1990-talet förbättrades situationen i Kyro älv. Kvaliteten på råvattnet förbättrades på ett avgörande sätt av den anläggning för långsamfiltrering och försedimentering av råvattnet som byggdes vid vattenverket i början av 1990-talet, samt genom avgränsningen av ytvattnet från avrinningsområdet vid Molnträsket. Också det förbättrade vattenskyddet i Kyro älv ändrade situationen till Vasas fördel. Kvaliteten på det behandlade hushållsvattnet har efter detta hållit för en jämförelse med andra vattenverk i Finland.

Vatten- och avloppsnätet utvidgades kraftigt på 1950- och 1960-talen. Avloppsledningarna byggdes vid denna tid i huvudsak av betongrör och vattenledningarna av mannesmannrör. Redan på 1950-talet började dock föregångaren till nuvarande KWH-Pipe i Vasa, Wiik & Höglund, tillverka plaströr. Som en av de första städerna i landet övergick Vasa på 1960-talet rätt snabbt till plaströr eftersom rören fanns lätt tillgängliga och kunde anskaffas på nära håll. Den första ledningen av plaströr byggdes i Vasa 1964 och redan vid övergången till 1970-talet utfördes alla tomtledningar av plaströr. I t.ex. Helsingfors övergick man till att använda plaströr först årtionden senare med början på 1980-talet. Rent allmänt har Finland varit en föregångare vid användningen av plaströr och är i många hänseenden långt före Sverige som vanligen är snabbare. Under de senaste årtiondena har saneringen av ledningsnäten långsamt fått en ökad betydelse.

En exceptionell lösning i finländska förhållanden var den till vattenledningsnätet kopplade markbassäng som färdigställdes 1968. Några år tidigare hade arkitekt Viljo Revell fått en beställning på ett tilltänkt nytt vattentorn till Brändö. Tanken på ett vattentorn förkastades dock senare och man byggde en markbassäng. Det ståtliga vattentornet på 500 kubikmeter vid Kyrkoesplanaden tjänar dock fortfarande sitt syfte.

Avloppsvattnet som bidragit till den svåra nedsmutsningen av Metviken har varit ett problem ända sedan början av 1900- talet. Ett första anspråkslöst reningsverk byggdes i Sandviken år 1953 och det var i drift ända fram till år 1973. En av de största förändringarna i vattenverkets historia var ibruktagandet av reningsverket vid Pått år 1971. Efter ibruktagandet avleddes stegvis allt avloppsvatten till reningsverket vid Pått, samtidigt som de flesta mindre reningsverken i Vasa togs ur drift. Vasa har så att säga varit snabb i vändningarna, särskilt när det gällt införande av ny teknik, ny kunskap eller nya material. Vid sidan av introduktionen av plaströr har Vasa på samma sätt varit bland de första att ta nya arbetsmetoder i bruk som t.ex. TV-fotografering och indragning. De tekniska lösningarna har utvecklats tillsammans med företagen. T.ex. användes vid högtrycksspolningen till att börja med utrustning från en privat firma för att sedan ersättas med egen motsvarande utrustning.De första prototyperna av de brandvattenstationer som senare kom att ersätta de traditionella brandposterna utvecklades i Vasa och började snart produceras i industriell skala. Den inspiration och strävan efter välgrundade lösningar som präglade de första tiderna har inte försvunnit utan har genom åren kunnat upprätthållas på organisationens alla nivåer.