Nationalspråk, men ändå minoritetsspråk?: En jämförande studie om Finlands och Irlands språkpolicy och strategier för nationalspråk

Abstract

Den här kandidatavhandlingen undersöker språkpolicy på makronivå i två officiellt tvåspråkiga länder, Finland och Irland, med hjälp av deras nationalspråksstrategier. Med min undersökning syftar jag till att kartlägga och beskriva nationalspråkens status och samhälleliga situation i respektive länder i ett historiskt perspektiv från 1800-talet och jämför utvecklingen fram till 2010-talet. Jag undersöker och jämför hur nationalspråksstrategierna beskriver språkrelaterade problem och hurdana val och mål explicitgörs gällande språken. Utgående från Haugens modell om språkplanering fokuserar jag på formuleringarna i nationalspråksstrategierna. Dessa formuleringar anser jag som språkliga praxis vilka i sin tur allokerar normer om olika språk. Undersökningens syfte preciseras med två forskningsfrågor: 1. hurdana val explicitgörs i nationalspråksstrategierna angående de officiella språken, och 2. hur beskriver nationalspråksstrategierna utmaningar och därmed mål kring de officiella språken. Som forskningsmetod använder jag kvalitativ innehållsanalys, genom vilken jag analyserar materialet genom att leta efter likheter och skillnader och sammanfattar innehållet.

Materialet består av riktlinjer och mål som verbaliseras i Finlands Nationalspråksstrategi från år 2021 och Irlands 20-Year Strategy for the Irish Language (sve. den 20-åriga strategin för det irländska språket) från år 2010. Materialet jämförs först utgående från språken som de är tillgängliga på och språken riktlinjerna handlar om. Coopers teori om statusplanering tillämpas för att kartlägga språkens officiella och nationella status enligt dessa språkrelaterade val eller formuleringar i strategierna. Därefter kategoriseras materialet i meningsbärande enheter som består av målbeskrivningar och formuleringar av utmaningar gällande språken i strategierna. Av riktlinjerna väljs ut formuleringar som mer specifikt handlar om den samhälleliga nivån, det vill säga formuleringar om språkens status i samhället från myndigheternas perspektiv.

Från den kvalitativa analysen framgår att både Finland och Irland erkänner nationalspråkens officiella och nationella status genom nationalspråksstrategierna. Båda länderna har valt att skriva strategierna på båda officiella språken. Finlands nationalspråksstrategi är lätt tillgänglig i ett och samma dokument på båda språken medan Irlands strategi är indelat i två separata dokument på separata webbsidor enligt språket. Irlands språkstrategi hävdar iriskans vikt genom formuleringarna i strategin och genom att skriva hela strategin för iriskan utan att nämna engelskan som ändå har dominans i samhället. Finlands strategi hävdar finskans och svenskans vikt sida vid sida i det finländska samhället. En tydlig särskiljning mellan iriskan och engelskan förekommer då det explicitgörs att endast iriskan ska ha en nationell status på Irland. Tidigare forskning tyder på att särskiljning av språken är vanligt i Finlands och Irlands språkpolitiska kontext. I min undersökning kommer dock särskiljningen tydligare fram genom Irlands strategi.